Bara för att det ska tystas om Emetofobi

publicerat i Allmänt;
Idag är en sån dag där ångesten är på topp. 
Den började redan igår. Att gå från att må helt ok, till att helst vilja dö på bara några sekunder är så förbaskat tröttsamt. 

Emetofobi. 

En fobi man inte talar högt om. Och framför allt inte av vuxna. 
Jag börjar närma mig 30 och är fortfarande LIVRÄDD. Trots KBT och samtal så har jag ännu inte lyckats bli av med fobin. Eller ens verktyg till att hantera den på bästa sätt. 
Vinterhalvåret är alltid värst, när magsjukorna gör entré. Man går helt enkelt dag ut och dag in och väntar på att någon av kidsen ska få den, för att man vet att det kommer att ske, förr eller senare. 

Sen kommer våren, och man börjar andas ut lite, och blir helt enkelt för avslappnad, för det är som om livet vill göra en påmind om att man inte slipper undan så lätt, och ett barn blir sjuk.
Under dessa svårare dagar börjar alltid det hela med att ett barn har ont i magen eller kräks, eller för all del inte vill äta mat. 
Pulsen stiger till 110 och man bli kallsvettig. En bra jämnförelse är en sån där "nära döden upplevelse-känsla", men som håller i sig i kanske 4 dagar, om inte mer. Känslan kommer i vågor under dessa dagar. 
Man går med konstant illamående och är sådär äckligt trött. Man är lättretlig och vill bara vara ifred. 
Jag blir gråtfärdig. Och många gånger går det inte att hejda i ren panik. 
Jag slutar att äta. Jag kan inte slappna av. Andas. Vill helt enkelt bara dö, för stunden, eller rymma bort från eländet. 
Sen kommer denna väntan. Kommer jag bli sjuk nu? Och den är nog värst. Jag har GAD (generaliserad ångest), vilket förklarar tankegången. 
Jag har inga _större_ problem att torka kräk och trösta barn, om jag VET att jag själv slipper bli smittad. Men den chansen är obetydligt liten, vilket gör att tankarna går i ett och man vill helt inte ta i barnet.
 
Nu har jag den turen att jag lever med en karl som inte har några problem att sköta kräk osv, tack och lov. Men det stödet är som bäst när han är hemma. Åker han hemifrån blir det ju värre. Sen har hans mor stöttat otroligt i detta också, och även om ingen av dom kan relatera till just den fobin, så förstår dom att det är jobbigt för mig. 
Jag anser mig själv fixa det mesta. Men just detta.....

Det värsta med allt det här, är att jag blir så förbaskat arg och trött på mig själv som får allt att handla om mig. Ett barn blir sjukt, men jag tycker synd om mig själv. Det är tyvärr oundvikligt. 
Det är självklart att man känner med den sjuka, men det enda som upptar tankarna är "måtte jag inte bli smittad!" 
 
Jag är oftast helt slut när våren är på antågande. För då har man gått i kanske 7 månader, på helspänd. Tankarna om magsjuka passerar mina tankar tusen gånger om dygnet. Oavsett dag. Och det blev såklart en aning värre nu när man har alla kidsen på heltid. Då får man inte den där "varannanveckapausen", där man kan pusta ut lite grann iallafall. 

Denna ångestfobi är bland det onödigaste som existerats. Och jag är lika trött på den som på mig själv. 

Och när allt är över så sitter jag med mitt dåliga samvete över den personen jag egentligen förväntas vara, men inte är. Dåligt samvete över att inte vara kapabel att stötta så som man ska, eller finnas där känslomässigt. 
På den punkten så är man Sveriges sämsta mamma. 
Och det slutar alltid med att jag försöker gottgöra därefter, men känner mig otillräckligt. Typ oförlåterlig. 


Allt detta pga en skitsak. För det är det. Det är bara hjärnan som inte fattat det än. 
 
 
 
Förövrigt så har Alice hållt igång hela dagen idag. Det är som om hon känner av min ängslan och vill trösta eller avleda mina tankar. Och det funkar faktiskt för stunden. Hon rör sig dagligen, men dom tydliga sparkarna började komma för 1-2 veckor sedan. Iallafall dom man känner av. Christoffer fick faktiskt känna första sparken igår kväll. <3 
Pulsen just nu ligger på närmare 100. Jag har svårt att slappna av och försöker avleda tankarna med spel. 
En timme i taget.

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Anonym:

Tusen kramar. Du är ingen dålig mamma❤❤❤

2:a kommentar, skriven , av Mommo A:

Du ÄR en bra mamma och du har barn som är väldigt förstående och har mycket empati när du blir dålig
Fantastiska barn <3

Snart kommer jag och känner på din mage också hihihi

3:e kommentar, skriven , av Eva-Marie Ohlsson:

Du är inte ensam!! Kram Eva-Marie / Christoffers fd förskole fröken.

Kommentera inlägget här :